|
En betydande Rackstadsamling
Vernissage 24 maj
11.00 – 16.00
Visning: 24 maj – 26 maj
Rackstadmuseet, Arvika
”En betydande Rackstadsamling ”visas exklusivt på Rackstadmuseet i Arvika. Pierre Olbers St Bellies och Ludwig Fredén Klenfeldt från Stockholms Auktionsverk kommer att närvara.
Varmt välkommen!
Ingen föranmälan.
Om samlingen
Konst var Ove Eklöfs stora passion, konst i allmänhet, och konst från Rackstadgruppen i Arvika i synnerhet. Under större delen av sitt yrkesliv arbetade Eklöf som verkställande direktör på Arvika Nyheter, och fram till sin pension 1996 hade han stående uppdrag från ägarfamiljen Ander att köpa in lokal konst till tidningshusen runt om i Värmland. Även väggarna på Arvika Nyheter smyckades med verk av Gustaf Fjaestad, Björn Ahlgrensson, Bror Lindh, Fritz Lindström och Ture Ander. Det hände dock att det äldre måleriet tillfälligt plockades ner och fick ge plats för mer modern konst, vid de tillfällen då tidningslokalen förvandlades till galleri. Under Eklöfs tid ställde såväl Lars Lerin som Karin Broos ut i tidningslokalerna.
Parallellt med inköpen till tidningarna byggde Eklöf sin privata samling av värmlandskonst, en skatt som få har haft möjlighet att bevittna fram till idag. Flera av verken köptes direkt av konstnärernas familjer, som exempelvis av Bo Fjaestad, Gustafs son, och har aldrig tidigare varit ute till försäljning. Ove Eklöf gick ur tiden den 13 augusti 2017.
I samlingen finns verk av de mest tongivande medlemmarna av Rackengruppen, också benämnd Rackstadkolonin. Denna vänkrets av konstnärer var verksamma i trakten kring sjön Racken i Värmland runt sekelskiftet 1900. Gruppens förgrundsgestalt, skulptören Christian Eriksson, växte upp i Arvika men utbildades till ornamentsbildhuggare och skulptör i Stockholm, Hamburg och Paris. När han och hustrun Jeanne flyttade tillbaka till Sverige lät han bygga sin kombinerade bostad och ateljé Oppstuhage utanför Arvika. År 1898 erbjöds den gode vännen och kollegan Gustaf Fjaestad att temporärt hyra huset av paret Eriksson som flyttade utomlands. Paret Fjaestad blev genast hänförda av området, vilket bland annat framkommer i ett brev till vännen Hilding Nyman där Gustaf Fjaestad berättar att han har upptäckt världens vackraste plats – ”Vad är väl Italien mot sjön Racken?” Två år senare byggde de ett eget hus vid Rackens södra sida, och paret Fjaestad blev under de kommande åren centrala gestalter i den expanderande konstnärskolonin.
De nästkommande åren lockades även konstnärerna Björn Ahlgrensson, Bror Lindh, Per Tellander och Fritz Lindström med familjer dit. Tidens nationalromantiska strömningar, tillsammans med en längtan till naturen och förhoppning om ett enklare liv, med billigt boende och tillgång till mat låg till grund för utflyttningen. De skandinaviska konstnärskolonierna i Skagen, Grez-sur-Loing och Fontainbleauskolan med sin fördjupade hembygdsskildring, fungerade alla som tydliga inspirationskällor. Från mitten av det första decenniet på 1900-talet kom allt fler konstnärer, musiker och konsthantverkare att ansluta sig till kolonin, exempelvis Bror Lindh, Ture Ander, Alfred Ekstam och Hilma Persson-Hjelm, varav de flesta också ingår i denna samling.
Konstnärerna blev betagna i den orörda värmländska naturen och kulturen, och förverkligade ett konstnärligt program; att försöka fånga landskapets karaktär genom en förening av nationalromantik och realism. Medan flera valde att skildra skog och sjöar fanns också ett stort intresse för allmogens klädedräkter och miljöer, vilket återspeglades i både bild- och textilkonsten. Naturlyrik och symbolism var andra förenande idéströmningar, där olika sinnesstämningar sammanfördes genom ett experimenterande med de känslor som spirande ljus, förtätat dunkel och vemod förmedlar. Ljusets betydelse och påverkan på människan ses bland annat i Per Tellanders Interiör i månljus och Bror Lindhs suggestiva Hus i månsken.
Rackstadkolonin har lämnat ett stort arv efter sig. För Arvika och bygden däromkring innebar kolonin ett estetiskt uppvaknande. Genom deras konst och de människor som de knöt till sig uppkom ett spirande intresse för konst också hos allmänheten, vilket bland annat ses i den starka konsthantverkstradition som växte fram i vad som var en tämligen isolerad landsända. Trots att endast ett fåtal konstnärer faktiskt var värmlänningar blev de alla en del av landskapets tradition och identitet. Idag framstår deras konst som sinnebilden av Värmlands natur och kultur och ska ses som en regional och nationell tillgång.
|
